Nelson hann inte fylla fem månader innan hans sjukdom tog honom ifrån oss.

Vi ville inte tro att det var sant när veterinären sa att han var alvarligt sjuk.

Tankar dök upp (hos matte) som: har vi gjort något fel, är det något rengöringsmedel vi missat att ta bort, har vi gett honom fel mat mm. Sen sjönk det hemska långsamt in, han hade en medfödd missbildning som tyvärr ibland drabbar hundar oavsett vad man gör eller vilken ras det är.

Vi sökte för matvägran, diareé och kräkningar, det slutade med att vi måste fatta det fruktansvärda beslutet att avliva honom.

Så här några dagar efter att vi tagit bort honom så känns beslutet helt riktigt, om vi inte tagit det beslutet då skulle Nelson fått lida ännu mer den sista tiden än han redan gjorde, för sjukdomsförloppet var snabbt och han försämrades fort när han väl hade insjuknat.

Av kärlek och respekt för vår kära vän var det ett riktigt och värdigt beslut.
Vår saknad är fylld av smärta, saknad, förtvivlan och sorg.

Livet kan tas obarmhärtigt snabbt ifrån oss,
men det får inte betyda att vi inte vågar leva och njuta.

Och njöt av våran Nelson det har vi verkligen gjort. Vi är fyllda av glädje över att fått ha Nelson hos oss, trots den korta tid vi fick tillsammans.

Han gav och tog, kärlek, tillit, uppmärksamhet, glädje…

Det är märkligt och påtagligt att det är det är det lilla i samvaron som man saknar mest när det inte finns längre, till och med sådant som man kunde bli trött på ibland, som allt springet till dörren och plinget på klockan som han lärt sig att det betydde att vi skulle gå ut. Och som han pingla på för han ville ut på gården och leka i snön,(många, många gånger per dag). Sopborsten och snöyran som uppstod tyckte han om, jaga snön som vi kastade upp i luften som han sen försökte fånga var en uppskattad lek. Åka på snöskyffeln var också roligt. Promenaderna i skogen eller på gå/cykel vägarna där han kunde springa fritt, han sprang så att öronen låg längs efter hans huvud var en ljuvlig syn.

Att se glädjen och underkastelsen hos Nelson när han träffade någon annan hund som han fick hälsa på var för härligt att se. Glädjen och stoltheten hos oss när han hörsammade vår inkallning saknar vi också. Vi känner även saknad av pussar och svans vift klockan fyra på morgonen. Vi saknar att se och mötas av svansviftningarna och välkomnandet när någon av oss kom hem efter att varit ute en stund. Med andra ord så saknar vi Nelson, men vi är också nöjda och glada över att vi verkligen njöt av honom så länge han fanns hos oss. Lika som vi gör med varandra.

Tack Nelson för den tid vi fick med dig.

TACK!

Stort tack till släkt och vänner för det stöd vi fick av er när Nelson var sjuk och när vi var tvungna att ta farväl av honom. Det känns varmt i bröstet när vi tänker på ert stöd. Så återigen ett stort TACK.

Stort varmt tack till ”våran” uppfödare Ann-Britt Fredricson med familj i samband med Nelsons sjukdom och bortgång. Det kändes fantastiskt med ert stöd och er empati när allt detta hemska hände. Ni led med oss och var lika upprörda som vi, det kändes att ert medlidande med oss var äkta och ärligt. Stort, stort tack till er.

Inger och Staffan Garpebring och lillhusse Patrik Gunnteg.

Mejdåsens Dandy Dreamer "Nelson" som tyvärr inte fick vara kvar pga Porta Cava Shunt - en sjukdom som fick ett snabbt förlopp. Älskad och sörjd av oss alla. Tack Inger o. Staffan för allt som ni gjorde för honom

f: 24/9 2005 - d. 16/2 2006